har inte tänk på dej på äckligt länge, typ sjukt jätte länge. aja skit samma. fan idag när jag kom hem, vilken jävla smäll. jag gick i korridoren in till soffan å skulle kolla på tv, å helt plötsligt så kändes det som förr, som att du var där bakom mej, gick mot mej och kramade mej bakifrån och vi gick in tillsamman, som förut duvet. första gången på skit länge jag grät över dej, eller oss. vilken jävla smärta, helt plötsligt. asså fan va ont de gjorde, bara sådär. asså bilden, jag var sjuk och du kom hem med mina saker, sen smsa du å sa att ja skulle kolla i boken å där låg lappen. så jävla många minnen man inte vill glömma, fast ändå så vill jag bara glömma. iallafall nu. jag älskar dej inte, men ändå idag så började jag sakna lite. du var ju den ända för mej, den ända killen, den ända jag ville prata med när det var något, s-e-r-i-ö-s-t den ända som kände mej. fatta att du är den ända som kände mej i hela jävla världen. allt jag har berättat för dej om mej, jag har inte berättat det för någon annan. du var den ända jag litade på och verkligen kunde prata med. när jag låg på din axel och grät, du var lixom den ända jag kunde göra så med. jag saknar detdär, nu har jag ingen igentligen att prata med när jag känner saknaden och allt. jag saknar inte att vara tillsammans med någon, jag saknar den där tryggheten och att veta att vad som än händer, vad det än är, då finns du där.