.
Känslan av att sätta någon före allt annat men samtidigt alltid bli satt på andraplats, den går inte att förklara. Man är för svag för att säga ifrån, för rädd för att förlora det man verkligen älskar. Man vet att man förtjänar bättre men vågar inte säga det rakt ut utan torkar istället tårarna och sväljer det stora smärtsamma klumpen i halsen. När man blir sårad om och om igen så säger man; nästa gång är det sista, då säger jag ifrån, nästa gång säger man samma sak och så fortsätter det. Tillslut finns det ingen riktig gräns, man är fast och allt som egentligen är helt fel hoppas man är misstag. Varje kväll säger man till sej själv att den som man älskar älskar också dej, mer än allt på jorden, det man såg idag betydde ingenting, man såg säkert helt fel, i syne. Att tänka så är helt fel men man gör det för densom verkligen betyder någontig speciellt, men inte är värd en ända dag till av den stora kärleken man ger. Den oskylldiga lever i smärta med ständiga tårar från hjärtat, en klum i magen för att inners inne så vet man själv: att varje dag ta smärta från den som inte besvarar ens kärlek är inte att leva sitt liv.
Kommentarer
Trackback
