svar på kommentar

Svar: Självklart kan jag det :)
När jag skulle fylla 14 så ville jag pierca mej men pappa är typ helt emot det, då är det bra att man har skilda föräldrar och ens mamma gillar sånt där så då frågade jag henne. Men hon sa nej eller jag ska tänka på det. Jag blev bara sur och försökte bara glömma piercingen. Sen när jag var uppe hos henne någon helg innan jag fyllde år så gick vi runt ute bland affärer, gick in på en sån där tatuerings affär och jag trodde bara mamma skulle typ in och titta eftersom att hon har flera tatueringar och så. Sen fråga tjejen i kassan mej om det var jag som skulle pierca naveln, jag fick panik och stog bara och gapade. Sen helt plötsligt hade jag en, pappa visste ingenting, men när han väl fick se den när jag kom hem så tyckte han bra att det var fint såklart. Men ja så gick det till och det var över ett år sen nu, det gjorde inte alls ont, det gör ondare att ta hål i öronen.
Den har jag på mej just nu, S för Simon, min gulliga pojkvän.
Jag hittade bara dom just nu, flera är borta och jag vet inte vart jag kan ha lagt dom ? Men dom kommer väl fram någon gång hoppas jag. Min favorit, längst till höger, är ju såklart sönder, men när jag fått ihop lite pengar så ska jag ta och köpa en massa nya.
Det var väl typ allt, fråga om du vill veta något mer.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
1995 | Stockholm | Mitt liv
Läs mer om mig...